Publicerad i Stockholms Näringsliv feb. 1994, författat av journalisten Kjell Jeppson (numera avliden).
Svenska Mätapparater AB (Swema AB) rymmer, som så många andra företag, ett stycke mycket lärorik industrihistoria. Lärorik inte minst i dagens ”kris”, då allas förhoppningar står till nya, innovativa tillväxtföretag, vilka kunde lägga grunden för en bättre industriell framtid för Sverige. Samtidigt är företaget ett paradexempel på att våra produkter måste baseras på ett i varje marknadssituation överlägset kunskapsinnehåll.
Min första kontakt med Swema skedde i slutet av 40-talet, när Kalmar Elektriska AB investerade i marknadens då bästa tongenerator, på den tiden oumbärlig för en radioserviceverkstad. Den såldes av Philips, men ursprunget var Swema, inrymt i en liten portvaktstuga på Kungsholmstorg i Stockholm. Långt senare träffade jag företagets grundare, Axel Carlander. I dag sitter jag tillsammans med ”andra generationen” ägare Gunnar Welinder i företagets fyravåningsbyggnad i Hökarängen.
Han är stolt över ursprunget: Om Swema hade uppstått i dag hade man kallat det för ett ”groddföretag” och Axel Carlander hade benämnts ”entreprenör”.
Han var under kriget assistent på Tekniska högskolan där han utvecklade en tongenerator. Den kom att bli så uppskattad att Philips tog upp den på sitt program. Man brukar ju med beundran tala om de amerikanska företag – Hewlett-Packard till exempel – som började i ett garage. Axel hittade inget garage utan startade 1944 i den gamla portvaktstugan.
Bygg fler garage!
Den lärdom man kan dra av detta och många andra exempel är följande: vill regering och kommunala myndigheter att det ska startas nya småföretag ute i landet ska man inte bygga påkostade företagsbyar utan fler garage. Bakgrunden är naturligtvis att det nystartade företaget måste ha billiga lokaler, hur enkla som helst, men billiga.
Axel Carlander var en utmärkt tekniker som också förstod att föra ut sina produkter på marknaden och vi lever faktiskt ännu i dag på några av de marknader han utvecklade. Det gäller bland annat mätning av cylindertemperatur i pappersmaskiner, där vi fortfarande är mycket stora.
Det är en liten, smal nisch, men det är lätt att hitta kunden – en pappersmaskin är ju inte så lätt att gömma undan!
I USA hämtade Axel iden att göra trådtöjningsgivare, men den tekniken utvecklades snabbt mot etsade folier, så han kom på att i stället använda nickel- eller platinatråd och tillverka temperaturgivare. För sina givare behövde han mekaniska fixturer, och då satte han sig, civilingenjör som han var, i en yrkesskola för att lära sig mer mekanik. Det var nätt och jämnt han fIck vara med; han ansågs ju överkvalificerad. Vi använder fortfarande en del av de fixturer han tog fram; det säger en hel del om hans kunnande, säger Gunnar Welinder.
Nu gäller det VM!
På väggen i VDs rum hänger en minnesplakett över företagets grundare, som med all rätt hedrats redan i livstiden. Nu njuter han sitt otium cum dignitate i Frankrike medan vi sitter i ett trivsamt sammanträdesrum i företagets eget hus, fjärran från 40-talets vaktmästarbostad. Gunnar Welinder:
Det gick bra för Swema och för ganska precis 25 år sedan byggdes det här huset. Här har vi kunnat samla allt under en hatt och vi har plats att expandera om det skulle behövas. Men det är klart att marknaden under tiden förändrats. Sverige med sina åtta miljoner invånare har blivit för litet; för vårt industriella fortbestånd måste vi bli medlemmar i EU och få hela Europa som ”hemmamarknad”.
Svensk industri har bara en väg att överleva och det är med ett ständigt ökat kunskapsinnehåll i produkterna. Det räcker inte längre med att vara bra; vi måste bli bäst. Det är som i idrotten – målet måste vara en medalj i VM!
För detta krävs först och främst en utbildningsorganisation som ger mycket goda kunskaper i matematik och naturvetenskap, men också ett intimt praktiskt samarbete mellan industrin och de tekniska högskolorna och universiteten. När det gäller produktutveckling är det numera alltid bråttom, man måste vara först på marknaden, och då måste industrin snabbt kunna suga upp nya idéer inom forskningen.
” Kunskapsprodukterna”
Gunnar Welinder lever som han lär. I husets rymliga källarvåning fInns ett ”luftlaboratorium” som dragit betydande belopp att inreda. Här testas nya givare och instrument för mätningar på inomhusmiljö. Vad vore mer naturligt än att samtidigt låta ett par blivande civilingenjörer från KTH göra sina examensarbeten? Här kan de i industriell miljö också mäta och utöka – sina kunskaper i direkt kontakt med konstruktörerna.
Den tongenerator jag under min tid som radio serviceman hade så stor nytta av, kan ha bestått av några få dussin komponenter. Den vägde några kilo, inrymdes i en plåtlåda med en volym på sådär 3-4 liter och drog från 220-voltsnätet en effekt på ungefär 30 watt.
I handen har jag nu ett av Swemas senaste universalinstrument för mätning av temperatur, luftflöde, fuktighet och tryck. Man håller det med lätthet och det drivs med ett litet 9 volts batteri. Alla funktioner styrs av en mikroprocessor och det har ett, minne som rymmer 2 Mb, mer än 200.000 tecken (siffror och/ eller bokstäver).
Antalet enskilda komponenter är inte så mycket större än i 40-talets tongenerator. Enbart de integrerade halvledarkretsarna i dagens lilla ”burk” innehåller dock miljontals transistorfunktioner. Men trots mikroprocessor och minne skulle ingenting fungera utan en programmering, som kräver djupa insikter i data- och systemteknik. Byter man givare anpassar sig systemet automatiskt till den nya situationen. Alla insamlade mätvärden lagras i minnet. När sedan en mätserie är avslutad kopplas instrumentet till en liten elektronisk skrivare, som automatiskt ”tömmer” minnet och skriver ut protokollet. Mellan tongeneratorn och ”Swema Air 300” ligger ett halvt århundrade av teknisk och industriell utveckling.
Den fortsätter obönhörligt, driven av faktorer som ett enskilt industriföretag, stort eller litet, numera knappt kan påverka. Men man kan följa med, sträva efter att alltid ligga längst framme vid fronten – att, med Gunnar Welinders ord, ”komma med i VM”
